En stol som någon ändrat inställningarna på - man VET att man alltid har använt samma stol men det är liksom något som inte riktigt stämmer.
Likadant är det med minnen, man kommer ihåg någonting men minns inte riktigt sammanhanget eller tillfället.
Ta mig själv som exempel: I dag har jag haft en sång, melodi, låt spelandes inne i min skalle - min kropp minns en känsla av obehag, fast själva låten sjunger om ljus så minns jag mörker.

Fast inte MITT mörker utan ett påtvingat mörker, det måste vara en film jag sett för länge sen.
Jag låter en egen scen spelas ut i mitt huvud: En "Baby Jane" sitter och sliter i håret på en porslins docka medans hon nynnar låten som jag hör. Allting sker nu och i svart/vitt - och nyanser av grått....

En annan låt dyker upp - nu en mer ihågkommen sång, jag vet var den kommer ifrån.
Men jag vet inte VARFÖR, kanske anar jag eller misstänker varför - men jag är för feg för att verkligen veta.

Saker, sådana saker, händer inte mig. Dom kanske händer dig, men min påtagna roll som hopplös förbjuder per automatik dylika skeenden i mitt liv. Lycka är för dig och dom andra men min bild av verkligheten skulle fullkomligt brisera om lycka kom till mig.
Det är inte så att jag lever i en billig illusion om att "jag" är något utöver eller bättre än ditt ego, eller att jag är på förhand dömd att leva i påtvingad misär - men lycka och jag ses sällan gå hand i hand. Jag har liksom vant mig vid att livet aldrig blir vad jag vill att det ska bli, jag orkar inte ödsla mer energi på att flytta på berget.
Det innebär inte att jag har gett upp på något som helst sätt. Se det mer som att jag har vant mig vid nyanser av grått - det gylldene tvärsnittet, medelmåttighetens zenit.

"Former Lee Warmer peeks out the window when he feels really brave"

"The city seems so old and grey and beat, it closes in and makes me wanna suffocate
And you just live across the street - But that's a billion miles away
You've turned my world into a dark and lonely place. Like a planet lost in space, my light's fadin'
I'd cross the universe to be right where you are, but I'm right in your backyard

And I might as well be on Mars"

Det vanliga känns liksom mer hemtamt än alternativen. Är jag tråkig? Har jag levt ett tråkigt liv? Kanske, det är svårt att riktigt säga vad man ska alternativt inte ska ha upplevt för att ha levt ett tråkigt liv.
Släpper aldrig in någon för att få en andra åsikt heller.
Kan man verkligen påstå att man har tråkigt när normen för ens eget liv är "status quo"?
Fan - kanske har det hänt mer i mitt liv än vad det har hänt i ditt. Bara det att med mitt perspektiv så är DITT liv så jävla mycket mer intressantare.

Kanske är jag bara en frustrerad loser som aldrig kommer att lämna hålet jag har stampat upp i betongen, dömd att för evigt stampa mitt hål djupare tills den dagen jag lämnar in.

Jag gör alltid bort mig, eller åtminstonde är det så jag ser på mig själv. Det som för stunden känns helt naturligt känns i reflektion helt jävla patetiskt. Resultatet blir en kamp med mig själv. Då jag dessutom är lika stark som mig själv blir det ju aldrig mer än en väldigt effektful handlingsförlamning.

Identitetskris? Varför skriver jag det här? Reflektion: Vad VILL jag? Vill jag att du ska läsa det här? Vad vill jag då att du ska förstå när du läser? Vill jag ha sympati? Vill jag ha kärlek? Vill jag att du bryr dig?
Det finns inga svar - allt betyder någonting men på samma sätt betyder ingenting här någonting. JAg skuille hata att någon läser det här och tror att jag har något sorts "konstnärs" komplex, jag skulle först och främst ALDRIG vilja påstå att jag har en konstnärlig ådra i min kropp. Jag vågar dock påstå att jag tänker en hel jävla massa. Manisk? Sjuklig? Nä - HOPPLÖS. Nyanser av grått.
Av grått.
Grått.

Så van vid grått att jag liksom inte ser någon annan väg än att sitta tyst och betrakta (och tänka).

Jag vet VAD jag är rädd för. Till exempel är jag rädd för att titta dig i ögonen, inte så mycket av rädsla över vad jag kan se utan mer av rädsla av att aldrig kunna sluta titta.
Bortom dörren finns en värld som inte är min, en värld med färre nyanser av grått.
Ännu räddare blir jag av tanken att känna värmen från din kropp, inte rädsla över att bli bränd (jag är så van vid att bli bränd),igen...mer att saknaden blir enorm när du går.

Har någon kommit ända hit? Jag undrar: Skrattar du eller hånler du? Själv så har jag allvarliga funderingar på att bara trycka in "delete" tills hela skiten är borta.
En knapptryckning och ingenting av det du läst har någonsin hänt!

Dyster läsning, utan hopp.

nihil.